Dansbaneeländet
I dag tycks dansband ganska tamt, men det fanns en tid när dansbanorna och dansbandsmusiken orsakade tidningsrubriker och upprörda känslor. Visst är det nästan lite svårt att tänka sig idag? Men precis som med all annan ungdomskultur som tenderar att ge vuxna moralpanik, hände det även runt dansbanorna under 1930- och 1940-talet. Dansen sågs som ett hot som tog fram det vilda djuret i människor, trots att dans egentligen är ganska naturligt för oss människor och är ett sätt att umgås och komma nära varandra.
Egentligen var det nog mer sex än dansen som sådan som oroade den äldre generationen. Att dansa tillsammans kvinna och man på det där sättet jämfördes med djurs parningslek. Ungdomarnas sätt att umgås oroade och man var också rädd att familjelivet skulle bli lidande och att de unga istället borde ägna sig åt att arbeta, slöjda eller skaffa sig en utbildning. Att bara släppa loss och roa sig på det där viset kunde inte leda till något bra. Det tillsattes till och med en Ungdomsvårdskommitté för att utreda saken. Det tog dock tolv år innan de var klara med frågan och kom med sin rapport. Den rapporten låg sedan till grund för en ny utredning, nämligen om vad man kan erbjuda de unga för vettiga fritidssysselsättningar. Man kopplade ihop nöjesliv med brottslighet och framför allt var det arbetarklassen och medelklassens unga man oroade sig för. Det var inte bara dansen man oroade sig för utan också film och nöjestidningar.
Tidningarna rapporterade om allt från slagsmål på dansbanan till vilket band som skulle uppträda nästa vecka. De konservativa nationella tidningarna med säte i Stockholm var de som främst drev frågan om moral, medan lokaltidningarna inte upplevde det på samma sätt och därför mer sällan skrev om moralfrågan. Även i veckopressen skrev man om ungdomarnas fritidsnöjen och de problem de medförde.